autismparent

Nu kommer vi in i år 2017 i min berättelse. Det kommer handla mycket om hur kontakten med Överförmyndarnämnden såg ut, hur handläggaren där arbetar och hur jag blir bemött som förälder av dom. Egentligen hade jag skrivit hur jag blev behandlad av God man, men efter att tänkt lite så låter jag bli.

Nu börjar personal komma in till Kim korta stunder, för Kim handlar det inte alltid om att "göra nåt", utan bara känna närvaron av någon, det lugnar Kim och hen känner sig tryggare. Personal följer med Kim till köpcentrum, som Kim gillar. Hen tycker om att vara bland mycke folk och titta på dem. (Detta är nåt som bara sätts in för ett tag och Kim lämnas åter ensam och utan aktivitet).

Personalen låser basen så Kim inte ska kunna komma in där i perioder över dygnet, vilket oroar Kim och hen känner sig rädd och ensam. Kim försöker hitta egna lösningar, hen vill ha livvakter, hemlarm och personlarm, så hen ringer runt till polisen, säpo och olika vaktbolag.

Det är fortfarande avföring på möbler och golv. Nu har personal ordnat så det finns tvättlappar, stövlar, handdesinfektion och en papperskorg i Kims badrum, är det nu det ska bli bättre med dusch och städ? Ibland när jag kommer så är det mer städat. Kim luktar ibland illa och kliar sig ofta.

Kim har väldigt ont i ryggen pga scoliosen, det görs ingen sjukgymnastik eller träning. Det finns ingen läkarkontakt vad vi vet.

Mina egna stressymtom börjar bli mer och mer, bl a får jag problem med synen, då den kommer och går beroende på stressen. Att inte se eller ha full synfält är stressande i sig. Men det är vad stress gör med kroppen.

Handläggaren på Överförmyndarkontoret ringer, hen pratar och pratar och jag får inte en syl i vädret. Det går ut på att jag då har fel angående God Man och upprepar frågan om jag ska ta tillbaka anmälan (som jag inte gjorde, hen gjorde det efter att hört vad God man inte gör. Handläggaren säger att hen har varit i kontakt med boendet "litegrann". (Handläggaren har inget samtal med Kim dock). Och om jag inte tar tillbaka anmälan kommer det att gå vidare till nämnden. God man ska ha sagt att hen vill kvarstå som God man, hen säger samtidigt att hen inte har kunskaper kring diagnoserna och vet inte vad som är lämpligt för Kim, därav hens tystnad på mötena. Överförmyndarnämnden har inga krav på att God man ska kunna allt, utan dom ska se till att Kim trivs och att se till att personal motiverar till aktivitet. Att Kim tackar nej är upp till hen, Kim är vuxen så ingen kan tvinga hen. God man skall se till att det sker en vårdplanering. Att om Kim har en vårdomsorg som inte passar hen ska biståndshandläggaren se till att Kim får rätt vårdform.

Handläggaren ger ibland luddiga svar som blir svårtolkat. Hen säger att det är fortfarande mitt ansvar som förälder att vara drivande. Hen lägger ord i min mun som jag inte sagt. Handläggaren säger att God man gör sitt bästa för sin huvudman och är väldigt engegerad (vilket inte stämmer, handläggaren pratar om saker som hen inte har vetskap om). Jag informerar hen om att juristen har skickat in en orosanmälan och hen börjar prata och prata, hen är osammanhängande och pratar om andra saker än det jag faktiskt frågar om. Lägger ord i min mun, som jag varken har sagt eller påstådd, vilket är obehagligt. Jag säger att vissa förbättringar har gjort (det visar sig bara vara tillfälligt dock), så handläggaren vill att jag tar tillbaka anmälan, igen, det börjar kännas som att hen tjatar på mig och försöker påverka mitt beslut. Handläggaren sägare att det är upp till personal och oss anhöriga att påpeka om nånting inte fungerar på boendet, inte God mans!? (Men vi anhöriga blir ju tystade och personalen säger ju ingenting, vem ser till Kims rättigheter?).

Juristens kommentar på samtalet jag delgivit hen är att det är inte en ok diskussion som hen för. Att handläggaren så att säga "bladdrande" svar visar att handläggaren inte har kunskaper. Att handläggaren sätter ord i min mun, genom att komma med påståenden som att "God man kan inte rengöra Kims hem" (det vet jag och har aldrig påstått, men påstående som dessa säger handläggaren):
Jag delger juristen samtalet med Överförmyndar nämnden och hjälper mig skriva ett brev dit för förtydligande av det hen sagt i samtalet: Efter handläggarens synpunkt att det åligger mig som anhörig att tillse att mitt barns behov tillgodoses önskar jag påpeka att jag som anhörig till myndig person inte är behörig att ansöka om insatser och i princip äger jag inte heller rätt att påverka kommunen att åtgärda eventuella brister eller hålla mig informerad. Dessa uppgifter torde åligga god man. Om dock god man inte anser att brister föreligger kan varken anhörig eller öfn påverka hen att agera. Det är så att säga upp till god man att bedöma om huvudmannens levnadsvillkor är goda och om kommunen (i detta fall) utför beviljad insats på ett, för den enskilde, godtagbart sätt.

I förevarande ärende medger god man att hen inte har kunskap att bedöma vad som är lämpligast för huvudmannen, min fråga är finns det därför skäl att finna en god man som har kunskap om målgruppen och inte bara kunskap om att förvalta egendom? Kan denna gode man bedöma om huvudmannen får sina personliga behov tillgodosedda? Kan hen bevaka huvudmannens rätt gentemot kommunen, anhöriga och andra aktörer?

Juristen lämnar in en orosanmälan till kommunen, och skickar mail till God man om information att hen skickar in en orosanmälan. Och hur den ordväxlingen blev lämnar jag därhän. 

Kommunens sjuksköterska ringer och är orolig för Kim då personalen inte lyckas väcka Kim. Sjuksköterskan uppmanar personalen att kolla ansiktsfärg, andning mm. Personalen lyckas till slut väcka hen. Föreställ er att som förälder få ett sådant samtal! Mitt barns liv är i fara och kommunen hävdar att Kim får sina behov tillgodosedda och att dom följer lagen. Så var januari 2017.