autismparent

Kim påbörjar gymnasiet och är stolt över att bli äldre, hen fortsätter sitt aktiva liv med träning, träffa kompisar, utflykter. Arbetet kring Kim fortskrider, hen har svårigheter, men personal är väl insatta och kunniga kring Kim och hens svårigheter. Stödbehovet är fortfarande stort. Personalen kan se att all träning ger resultat för Kim och hens kropp.

Kim vill gärna ha hög volym på musik hen spelar, däremot har hen svårt att förstå att det faktiskt stör grannar. Personalen har löst det med att göra markering på radion och det blir lättare för Kim att ställa lagom volym. På det boende Kim bor på nu, vill man helt ta bort radion, istället för att hjälpa att hitta alternativa lösningar. Personalen menar att det är vi föräldrar som ska lösa denna situation.

Vi har länge försökt få hjälp och stöd från Habiliteringen, men det är helt omöjligt att få till något. Vi har haft ett fåtal träffar och psykolog har varit inkopplat men inte bidragit med någon lösning, stöd eller hjälp. Jag vet inte riktigt vad deras uppdrag och syfte är, om dom inte kan stötta personer med Autism och har ett utmanande beteende, vilka gör det då? Dom utreder diagnoser inom NPF, men vad hjälper det när kommunerna ändå inte anpassar och jobbar utifrån den forskning och kunskap som finns kring diagnoserna.

Vid läkarbesök hos ortopeden 2014 säger läkaren att Kims scolios inte kommer att bli värre men inte heller bättre, läkaren hade fel, den har blivit mycket värre.

Överläkaren på Bup misstänker att Kim även kan ha en Bipolär sjukdom, med tanke på Kims mående är väldigt svajjigt och att stämningsstabiliserande mediciner hjälper Kim. Läkaren säger även att hans bedömning är att Kim har en mycket stor funktionsnedsättning och är inte alls mogen för sin biologiska ålder.

Psykiatristöd skriver om samsjuklighet, tyvärr är kunskaperna kring detta obefintligt hos dom läkare vi träffat inom vuxenpsyk. (Inom psykiatrin säger läkare och sköterskor som vi träffat att dom har inga kunskaper om Autismdiagnoser. Inom habiliteringen säger psykologer och kuratorer att dom har inga kunskaper om psykisk ohälsa/diagnoser. Så hur gör vi då? Delar Kim på mitten?) Läs mer här.

Under hösten 2014 kan personal och vi föräldrar se en förändring hos Kim, hen är mer tillbakadragen och trött. Kim uttrycker att hen inte vill gå i skolan eller bo kvar där. Kim är kravkänsligt och upplever sig få bestraffningar, att det är hårda regler, hen uttrycker självmordstankar. Kim blir mer aggressiv, utåtagerande och destruktiv. Vi blir väldigt oroliga över hur Kim mår och hur situationen ska kunna bli bättre. Dessvärre lyssnar inte biståndshandläggare på Kim utan är väldigt kall och kort mot hen och säger att hen måste bo kvar för det finns inget för hen här i vår kommun.

Ur boken Beteendeproblem i psykiatrisk vård, Bo Hejlskov
"Människor som kan uppföra sig gör det. Om en patient inte uppför sig har vi troligen för höga krav och förväntningar på patientens förmågor. För att ändra på det kan vi kartlägga vilka förväntningar vi har i situationen som går mindre bra och sedan förändra dem - så de stämmer bättre med vad patienten kan förväntas klara av".