IVO
I januari 2016 skriver vi tillsammans med juristen en IVO-anmälan då kommunen inte verkställt beslutet om bostad med särskild service. (När vi påtalar en enhetschef om att vi kommer lämna in en IVO-anmälan, så svarar denne om det skulle bli vite att "Då får vi ta det"). IVO är inget som tas på allvar av kommunens chefer.
Juristen skriver i anmälan till IVO: "Insatsen har inte verkställts och föräldrarna har mottagit besked, muntligen, om att så inte kommer att ske på flera år. Information som givits föräldrarna har varit att "personer under 20 år kan inte få plats på särskilt boende, en annan orsak som delgavs dem var att Kim "matchar" inte med några befintliga boenden och hen kan då inte få en plats. Oavsett orsak finns det en stor oro för att kommunen helt sonika väljer att inte verkställa beslutet och inte visar något intresse av att erbjuda något alternativ som skulle möta Kims behov. Kim har varit mycket tydlig med att hen enbart vill bo i sin hemstad Eskilstuna".
Vi åker till ett större sjukhus i en annan stad för att träffa en läkare för Kims scolios. Läkaren vill att Kim gör en magnetröntgen. Att det går att operera, Kim tycker det låter väldigt otäckt och vill inte opereras. Vi ska till röntgen för studiebesök och så Kim kan får "provåka" för att se om hen klarar en undersökning. Läkaren har sagt att vid behov så kan Kim sövas.
Kims mående är fortfarande dåligt, och hen träffar kuratorn på Habiliteringen ytterligare en gång. Besöken till psykakuten fortsätter, ibland får vi hämta Kim från kortis då hen mår så dåligt.
Kim fortsätter att gå på simträningen och vi ser att det hjälper hen.
Jag är så pass sjuk i min utmattning så jag måste uppsöka psykakuten själv, jag blir inlagd, men endast ett par timmar. Jag blir kallad till Överläkaren som säger att jag måste skrivas ut för att Kim ska bli inlagd, naturligtvis lämnar jag så Kim kan få hjälp. Men alltså, nu är vi förälder och barn som är i så pass dåligt skick pga det stress vi blir utsatta för. Detta är inget som vare sig handläggare eller chefer bryr sig det minsta om. Läkaren vill påbörja en vårdplanering med kommunen, läkaren ändrar sig i den frågan då Kim har dom insatser inblandade. Kim får så starka mediciner så hen kan knappt prata eller hålla ögonen öppna. Kim mår så dåligt så hen vill ta livet av sig, Kim är rädd för dom starka mediciner som hen får så hen vägrar ta vissa mediciner. Kim upplever att hen blir drogad och hens vanföreställningar är hemska.
Läkaren skriver ett intyg där hen skriver bl a: "Kim stundtals brusar upp och blir orolig. Vi har kunnat observera att Kim behöver hjälp med ADL, trygghet, tydliga rutiner och närvarande personal".
Biståndshandläggaren vill ha en vårdplanering för att Kim ska kunna skrivas ut. Hen säger att situationen inte är bra, det finns inga boenden. Kim har fortfarande vanföreställningar och mår väldigt dåligt hen blir ändå utskriven och lämnar boendet igen. Kim har svårt för viss personal, det kan räcka med att personalen ser ut på ett visst sätt eller pratar på ett visst sätt. Kim reagerar starkt och chefen har inte inte så många personal att ta in.
Vi har ytterligare ett SIP-möte i Februari 2016, Kim har svårt på DV då det finns brukare där med syndliga handikapp, vilket Kim inte klarar att vara i närheten av. Behovet av ett boende är stort då Kim pendlar mellan tre boenden. Chefer ska kolla upp om det går att få till fler dygn på kortidsboendet. Biståndshandläggaren beviljar heltidsboende för Kim på kortids.