autismparent

Kim har nu då beviljats bostad med särskild service (korttidsboende i väntan på verkställande) och Daglig verksamhet. (Maj 2015)
Kim ska bo i en träningslägenhet/kortis 14 dagar i månaden, 7 dagar åt gången, som avlastning för oss föräldrar. Kims mående är fortfarande väldigt svajjigt och hen är utåtagerande och självdestruktiv, vi får åka med hen till psykakuten ibland och vi får ringa dit ofta för stöd. Kim fastnar i tankegångar och får vanföreställningar. Det är extremt jobbigt att se vårt barn må så dåligt och försöka stötta och hjälpa, särskilt när hen blir utåtagerande eller självdestruktiv. Mina egna stressymtom ökar men jag försöker hålla ihop mig själv så gott det går, det är en svår balansgång att finna ro och återhämtning för att sen kunna hjälpa och stötta mitt barn.

Kim väger när hen flyttar hem 73 kg. Idag vet vi inte vikt, men vi uppskattar en viktökning på 10-15 kg per år.

Biståndshandläggaren/socialsekreteraren i vår närhet som jag tidigare berättat om, ringer Kims biståndshandläggare och säger ifrån att det är inte ok att ifrågasätta vår ork och räkna med att våra anhöriga ska avlasta oss (vi har ingen som kan/klarar detta). Hen får också förklara vad socialtjänsten gör och vad som Lss ska ansvara för. Handläggaren vill gärna lägga över Kim till socialtjänsten vilket inte går när hen har Lss-beslut. Och om detta inte görs skyndsamt så har vi snart två utbrända föräldrar. Men biståndshandläggaren envisas med att hänvisa till socialtjänsten för att vi ska kunna få akut stöd.

Vi har en bokad tid till en läkare på Bup, det första läkaren säger om Kim när vi sätter oss är: "Är hen alltid så här konstig? Hen går konstigt". (Kim har korta hälsenor och en svår scolios). Där sitter vi föräldrar med Kim och läkaren tycker det är en lämplig öppningsreplik!? Jag ser hur Kim tittar ner och jag försöker knippa käft och hålla tillbaka tårarna. Med medicinering blir Kim lite lugnare och mår lite bättre.

Första kvällen på kortis, så säger personalen till Kim att "det är samma regler här som på HVB-hemmet" och då har vi suttit i möte och precis pratat om att inte använda ordet regler som är en trigger för Kim. Kim blir ursinnig och får utbrott. Enhetschefen ringer och upprört säger att dom kan inte hantera Kim och kan inte vara kvar, chefen uppmanar oss att kontakta psyk och högste chefen. Kim fortsätter ändå vara på kortis, men lämnar boendet ofta och jag får ta mig dit för att kunna prata och lugna Kim. Enligt genomförandeplan ska personal följa efter Kim, vilket dom gör men måste hålla avstånd.

I genomförandeplanen står även att Kim saknar att kunna ta egna initiativ och har svårt att uttrycka vad hen vill göra. Att vid frågor så svarar Kim oftast "jag vet inte" och tror att hen inte klarar att göra så mycket. Men med positiv förstärkning och beröm så ler hen. Vid frågor om aktivitet svarar Kim oftast nej då hen har svårt att ta ställning. Att Kim har att svårt för verbala instruktioner. Men kan hålla längre samtal kring ämnen som intresserar hen, såsom musik, film och tv-spel.

Personalen upplever Kim som svårmotiverad till att göra uppgifter och dom jobbar med stöd och hjälp för det. Pga smärta från ryggen vill inte Kim göra visa aktiviteter, men personalen fortsätter att ta reda på vilka aktiviterer Kim finner meningsfulla.

Harald Strand skriver i reclaimlss ett tänkvärt inlägg med titeln "Okunskap skapar besserwisser, inte kunskap": "Det som jag upplevt som intressant är hur ökad kunskap, hos till exempel läkare och jurister leder till att dessa blir mer ödmjuka i sina uttalanden. De tvärsäkra uttalandena förbyts ofta i mer försiktiga, ju mer specialister de är." Läs hela artikeln på reclaimlls