Så var det...
Kim har större delen av sitt liv gått in i affekt ofta, utbrott som vi föräldrar måste hantera och hjälpa Kim igenom. För några år sen läste jag om LAB (Lågaffektivt bemötande) och Bo Hejlskov och det klickar i mitt huvud, att Aha är det så det heter. Jag har i hela Kims liv jobbat LAB utan att veta att det faktisk finns en metod som heter så. (det fanns ju mer att lära och jag har haft stor hjälp av). Hen är väldigt triggerkänslig och fastnar lätt i tankegångar. Efter ett utbrott så kan hen ibland komma och be om ursäkt, hen blir ledsen och hen säger att hen inte kan kontrollera sig för hen blir så arg.
Läs mer om LAB på Bo Hejlskovs hemsida, jag gillar verkligen metaforen Bosses bilverkstad. Ni som läst en del om LAB, har läst den och ni som varit på hans föreläsning har hört den.
Bo Hejlskov pratar även om Ansvarsprincipen, och alla som jobbar med människor borde ha med sig i sitt jobb:
Ansvarsprincipen
"Den som tar ansvar kan påverka". Det innebär att vi, om vi vill ha en möjlighet att påverka måste ta ansvar. Det kan vara jättesvårt att göra. När vi inte har en bra metod vill vi ofta försöka bli av med ansvaret. Vi börjar prata om att personen vi arbetar med är envis, att problemet ligger i hans hem etc. Att lägga ansvaret på en annan innebär tyvärr att vi förlorar möjligheten att lyckas i vårt arbete. Detta händer i skolan, på gruppboenden, i dagliga verksamheter, i psykiatrin, i äldreomsorgen och överallt annars där vi tar hand om andra människor. Ett sätt att hjälpa sig själv att behålla ansvaret är att använda sig av en enkel metafor.
Det är personalens arbete och ansvar att lösa de uppdrag de får betalt för, vare sig det handlar om eleven i skolan ska uppnå skolan mål, brukaren i omsorgen ska gå på en promenad så att hen sover bättre eller patienten i psykiatrin ska ha en bra och lugn dag".
Fortsättning på historien: Vi föräldrar får ofta brev från HVB-hem och skola om hur Kim mår och vad som händer kring hen och vad dom gör på boende och skola. Kim har svårigheter och dom berättar hur dom jobbar kring det, men framförallt får vi hör hur omtyckt hen är och vilka framsteg hen gör. Det värmer i hjärta att hen får så mycke stöd och kärlek från dom som jobbar kring Kim.
När Kim går in i affekt så är det en hel del fula ord som sägs, ibland hot, ibland blir hen fysisk och vi som står hen närma får ta en del smällar. Det kan som utomstående utan kunskaper se väldigt otäckt och jobbigt att se, men vi som känner Kim och diagnoserna vet att det är så här det kan te sig. Vi vet att det går över och att Kim ofta känner ånger. Kim kan ha beteenden som kan ses som gränslöst och olämpligt, återigen så vet vi som känner till diagnoserna att det är svårigheter som personer med Autism kan ha.
Eftersom Kim har en svår scolios har hen regelbundet träffat läkare och med jämna mellanrum röntgat ryggen. Detta är nåt som idag inte sker och inom en snar framtid kommer Kim inte att kunna klara att gå alls, inte heller finns någon smärtbehandling.
Kim sitter mycket med datorn/mobiltelefon/surfplatta och kan bli sittandes i timmar oavsett hur trött hen blir. Det är nåt hen har behövt mycket stöd i att reglera. Idag sitter Kim dygnets alla timmar vid de olika enheterna och tv-spel. I och med att Kim inte har någon sysselsättning utan sitter hemma 24-7, utom när vi föräldrar träffar hen. Eller när hen träffar sin kontaktperson, där dom åker till en snabbmatrestaurang, köper mat och kör hem Kim så hen får äta hemma. KP ansöktes och beviljades i syfte att bryta isolering. Kim som har en stor övervikt behöver inte snabbmat ofta, särskilt då mat har blivit en fixering senaste åren. Vi ser att Kim går upp 10-15 kg per år sen hen flyttade hem 2015, det blir minst 60 kg på 6 år. Sedan Kim fick diagnosen Scolios så har läkarna varit tydliga med att Kim behöver hålla vikten nere, läkaren rekommenderar träning, då simträning 1-2 ggr per vecka. Idag existerar ingen träning och har inte gjorts dom senaste fem åren. Kim säger nej till allt och personalen får inte tvinga. Och det jobbas ingeting med motivera Kim till träning. Om det ska ske så ligger det på oss föräldrar, jag hjälpte och stöttade så länge jag orkade, men idag går det inte längre. Kim förstår inte konsekvenserna av stillasittande och varför hen behöver träning, hen tycker om att träna men med tiden så har övervikt och värken från ryggen skrämt honom från att träna då hen fort får ont. Därför behövs mjukträning i början, bara hen rör på sig och sen kan en bygga vidare på det. På HVB-hemmet så aktiveras Kim regelbundet och det görs sjukgymnastik och träffar sjukgymnasten regelbundet. Det existerar inte heller idag.
Inför gymnasiet så görs en ny psykologutredning. Den är grundlig och omfattande, jag har delgett chefer denna för att hjälpa Kim. Det har dock inte alls gått fram och dom verkar inte ens ha läst den. Om det är ointresse eller om dom bara vill blunda för att det är resurskrävande att jobba utifrån hur stora svårigheter Kim har vet jag inte.